Angående det nya förslaget om eftervård av ungdomsvård!
 | |||
|
Läsarkommentarer
Målet är att förhindra att ungdomarna återfaller i missbruk eller kriminalitet. Statens institutionsstyrelse (SIS) kommer att få ansvaret för den här eftervården.
I dag vårdas 68 pojkar och två flickor på någon av de sex institutioner där SIS tar emot ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård.
Jag slutar aldrig att förundras över hur ofta politiker lägger sin makt hos tjänstemän i hopp om att de besitter de stora lösningarna. Men ack så fel de får i slutändan. De inlärda schablonerna håller inte passformen för dagens yngre generationer och dess snabba livstempo. Man tycks tro att 30 års sociologisk forskning och beteendevetenskap är tillräcklig för att skapa den perfekta ungdomsvården.
Vad menar man med ungdomsvård? Bara benämningen får mig att inse att något är fel. Lider dessa ungdomar av någon form av sjukdom? Och i så fall vilken? Förvisso kan vi härleda vissa ungdomars beteende till damp, ADHD och annan bokstavsetikettering. Men det är långt ifrån hela sanningen.
Om man skall få bukt med det svenska samhällets ungdomsproblem måste man söka svaren på helt andra platser än hos individerna (ungdomarna) själva.
Och vad innebär den så kallade eftervården? Är man dömd till ungdomsvård förutsätter jag att man där får vård. Skall ungdomarna vårdas för de problem som de fått under sitt frihetsberövande?
Jag anser att många ungdomar är oskyldiga till de problem de sätter sig i och till de straff vi utmäter dem till. Även om de i sak begått brotten! Det är vi vuxna som skapat sjukdomen och våra barns beteende är symptomen på denna sjukdom.
För att råda bot på detta växande och komplexa ungdomsproblem bör vi se vad som ligger bakom själva problematiken och barn/ungdomars beteende.
Det är inte vård dessa ungdomar behöver. I de allra flesta fall rör det sig om otrygghet och rädsla. Vilket i sin tur har utvecklat en ringa avsaknad av empati. När jag skriver ringa avsaknad menar jag att den finns där inne, men att den medvetet hålls inne.Man vill inte visa sig sårbar.
Alltså är det utbildning de här barnen och ungdomarna behöver. Social utbildning för att återskapa en individuell självkänsla som i sin tur ger en social trygghet inför omvärlden och framför allt inför dem själva.
Varje barn som vi misslyckas med kostar samhället enligt uppgifter cirka 20-30 miljoner.
Man har under år och kommande framtid stor tilltro till att SIS skall lösa samhällsproblemen med dessa ungdomar. Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas med detta.
Är det den sociala faktorn som skapar denna individ så är det trygghet och tillförlit barnen behöver för att återhämta sig och för att under lugn och ro få växa och utveckla sig till att bli de goda samhällsmedborgare som vi efterfrågar.
I dag är det Statens institutionsstyrelse som skall lösa problemet. Man har under flera år misslyckats och procentenheten är näst intill obefintlig till dessa ungdomars återanpassning. Man kan inte skapa trygghet för individer i en institution. Väldigt få finner den miljön naturlig.
För ett antal år sedan fanns det ungdomshem som så nära som möjligt liknade vanliga kärnfamiljer. Man levde med barnplaceringarna dygnet runt.
Dessa kallades för soffhem (Sveriges organiserade familjehem). Dessa hem var väldigt populära ibland landets kommuner därför att de visade goda resultat på åttiotalet. Men dessa hem blev snabbt åsidosatta för sin existens av politiker och tjänstemän. Man ville ha insyn. Man tvingade dem att institutionalisera sig och bilda bolagsform och detta blev ett bra koncepts bortgång. Av dessa 250 familjehem med fyra till åtta placeringar blev mindre än hälften kvar efter bara några år.
Efter att ha haft ett facit på 85 procent till återhämtning, och detta skall sättas mot samhällets egna ungdomsvårdskolor med två till tre procent, var soffhemmen en given succé som inslag i samhället.
Med takt med sociallagsändringen 1983 tvingades soffhemmen att bolagisera sig och skaffa föreståndare och så vidare.
Detta gick tvärt emot den filosofi som man hade på hemmen. Man ville efterlikna en normal familj, men de nya reglerna försvårade detta och det blev en ohållbar situation.
Kanske är det åter dags att titta på dessa gamla pedagogiska lösningar och än en gång ge dess filosofi en chans.
Paul Melén
Paul: Välkommen till bloggvärlden. Skall hålla koll på dina inlägg i framtiden.
SOF innehöll en del aparta existenser, däribland fosterföräldrar som dömdes för misshandel, och en del andra fosterföräldrar som borde ha blivit dömda för misshandel.
En del av dessa hem hade särskilda rum i husen där fosterbarnen inte fick vara eftersom dessa rum var reserverade för "den riktiga familjen" och de "biologiska barnen".
Man använde fosterbarnen i gårdsarbete, att de "biologiska barnen" fick fördelar som fosterbarnen inte fick, fosterbarnen fick exempelvis stanna hemma medan den "riktiga familjen" åkte på semester.
Fosterbarnen vågade för det mesta aldrig ta upp problemen med sina socialsekreterare eftersom familjen ansåg att det var illojalt att prata om det som hände internt, och om ett barn sa något så blev det antingen inte trott (eftersom det var ett fosterbarn och det vet man ju hur de ljuger om andra) eller så tog socialsekreteraren upp det med fosterföräldrarna som sedan straffade barnet för att det hade skvallrat.
Kom det fram att barnet pratat om sin situation med sina vänner eller lärare hände samma sak.
Bolagsformer användes flitigt i SOF eftersom man då kunde utkräva högre summor för en vårdplats.
Ett "vanligt" fosterhem fick en minimal ersättning för arbetet och en summa pengar för att täcka barnets konsumtion.
Ett SOF-hem klämde kommunen på upp till 1500 kronor per dygn och barn för en plats i en familj där "vårdarna" inte ens hade gymnasieutbildning. En familj hade exempelvis 4 stycken vårdplatser.
En "vanlig" vårdplats kostade drygt 30 000 i månaden, medan en tvångsplacering kostade i runda slängar 150 000.
2 fosterföräldrar håvade alltså in minst 120 000 kronor i månaden i sitt företag.
För bokföringens skull plockade man andras kvarglömda matkvitton på ICA.
Pennalism, bestraffningar, rädsla kan producera välanpassade individer, men det sätter livslånga spår i en människa.
Visst är en normal familj att föredra, men då ska den också vara normal, och fosterföräldrarna ska ha adekvat utbildning för att kunna ta hand om just det barn som blir placerat hos dem.
Man ska inte kunna ta 4 fosterbarn för att tjäna sig en hacka på dem.
Bäste Sara! Du är några år för sent. Det du talar om är de HVB-hem som senare tvingades fram. Där öppnade samhället upp för de möjligheter
som du talar om. De hem du skriver om fick aldrig tillträde in i SOF-föreningen. Du talar om adekvat utbildning? 90 % av dessa barn behövde trygghet.Att bilda bolag var det steg som följde för SOF - hemmen som ville leva kvar och verka för barnen. Andra lades ner för att dess filosofi inte stämde överens med det nya bolagstänket. Detta med misshandlar och så är något jag inte känner igen ifrån SOF. Där emot på de instititoner som fanns efter kunde det förekomma.
