socialdemokraten

Ibland sker tyvärr det som för samhället är ett bevis på ett misslyckande. Barn omhändertages och placeras i nya foster/familjehem.
När detta sker så är det oftast en långt gången tragedi och nödvändigt att göra .
Men många gånger är denna handling tyvärr för sent genomförd från samhällets sida.
Beslut tas oftast först efter att ett koppel av psykosociala vårdkedjor har utprövats exempel assistenter trepartssamtal tillfälliga kommunala förvaringar (avlastningscentrar) etcetera.

Handlingskraft visas först då andra insatser en efter en låtit sig misslyckas. Dessa katastrofala misslyckanden från kommunernas sida är illa både för den gemensamma samhällsekonomin men inte minst för de enskilda individerna i detta fall barnen och dess familjer.
Varför tillåter vi då att vänta in i det sista på ett omhändertagande?
Varför skiljer sig snabbheten på beslut från kommun till kommun?
Jag är övertygad om att den största anledningen är nog den kommunala ansträngda ekonomin.

I vissa fall kan det beror på de nitiska människorna inom social, skola, polis och BUP som verkligen vill hitta lösningen och inte vill ge upp.
Man tvingas att sätta tilltro till bland annat dialoger med skola, hem, socialtjänst och andra berörda instanser samt föräldrar och barn. Man sätter in assistenter och hoppas på att problematiken skall ändra riktning. Man gör inte detta av ondo utan av god vilja och stark tro på sitt yrkeskunnande.
Men alltför ofta ser man inte den sjuka familjen. Man missa oftast enkelheten på problematiken att enklaste lösningen är den rätta! Att ge barnet en trygghet.

Tryggheten att få utvecklas och växa på sina egna villkor efter sina egna förutsättningar för stunden vars position man flytta fram vart efter.
Hela tragedin slutar oftast med att barnet stigmatiseras och man lägger här från samhällets sida grunden till ett starkt samhällshat och myndighetsförakt hos barnen och ungdomarna.
Ett omhändertagande kan oftast vara det bästa alternativet för att ändra riktning. För att få tillstånd den trygghet som behövs för att ändra färdriktning för barnet.
Många gånger är det försent att uppnå goda resultat i barn och ungdomsvården om problematiken fått fortgå för länge och fått utvecklas från ett utåtagerande beteende till en kriminell livsföring.

Men hur kan vi då få snabbare handling?
Ett sätt kan ju vara att befria kommunerna från denna enorma utgift som det faktiskt medför att placera ett barn.
Jag skulle önska att också den kommun som har placeringen skall vara aktiv, uppföljande och ansvarig för placeringens utvecklingen. Därför kan det vara en fördel om staten tar placeringskostnaden.
Så kan man från statens sida i efterhand avgiftsbelägga kommunen. Hur exakt denna avgiften ska se ut och hur stor lämnar jag åt andra att bedöma.
Men ett misslyckat barn blir oftast katastrofala kostnader i framtiden för både kommun och stat och inte minst det enskilda individen med närstående!
Paul Meléns första debattartikel i detta ämne publicerades i Sydöstran den 27 maj.

Paul Melén Demokratisk Socialist, Karlskrona

Runt om i landet sätts kommunernas socialnämnder på hårda prov. Under en längre tid har man kunnat se en ökning av utanförskapet breda ut sig.
Familjetryggheten och den sociala leken har under decennier monterats ned, vilket i sin tur fått följder att behovet av att omhändertaga barn och placera dem för samhällsvård har ökat.

För varje omhändertagen placering av ett barn måste en familjehemsutredning göras så vida det inte gäller akuta kortare perioder. Denna lag är till för att kvalitetssäkra det omhändertagna och placerade barnets trygghet och utveckling!
Detta är en lag och en förutsättning för att få genomföra ett omhändertagande/placering av barnet.
I dessa krisens tider ökar pressen på att de kommunala budgeterna måste upprätthållas. Således uppfylls då inte alltid dessa lagar och förordningar.
Inte allt för sällan händer det att man tummar på arbetsförfarandet i bland annat familjehemsutredningen och barnutredningen.

Det kan bli en onaturlig konflikt emellan tjänsteman och politiker. Det blir inte alldeles självklart lätt att i detta utsatta läge säkerställa och upprätthålla den omhändertagne/placerades rättighet till en god social trygghet och vård.
Jag menar att det får aldrig bli så att den kommunala ekonomin påverka det sociala rättssystemet.
Man ser runt om i landet hur samhällets grunder och normer hårt prövas och utslagningen är hårdare än någonsin och det viktiga sociala arbetet blir allt för ofta lidande då samhällsklimatet hårdnar.

Oftast är det förarbetet så som utredningen av barnet och familjehemmet som blir lidande när snabba beslut i pressade kommunala nämnder ska fattas.
Familjehemsutredning är man enligt lag skyldig att genomföra för kunna genomföra en permanent placering av ett omhändertaget barn.
Resultatet av en icke gjort utredning kan få negativa följder så som att man lyfter ut ett barn från en problematik in till en annan problematik.

Så med denna bakgrund till detta alltför ofta uppkomna problem vill jag lyfta upp ansvaret till socialinspektörer på socialstyrelsen i respektive region.
För att på så sätt säkerställa och upprätta de bestämmelse och lagar som i dag föreligger för Omhändertagna placerade barn.
Socialinspektörer skall på så sätt vid jämna mellanrum övervaka att alla placeringar sker på ett lagligt sätt.
Denna förändring kommer också förhoppningsvis att säkerställa att olika kulturer inte breder ut sig inom det sociala/politiska skrået.

Paul Melen
Demokratisk Socialist, Karlskrona

KARLSKRONA De nya apoteken i Karlskrona har inte samma möjligheter att hålla medicin i lager som när apoteken var statligt ägda.
Om en medicin inte finns i lager kan apoteken inte längre kontrollera om något annat har den hemma.



– Reformer ska förbättra människans villkor, inte driva dem till vansinne, rasar S-profilen med mera, Paul Melén i Karlskrona.
Han skulle hämta ut ett recept med lugnande medel och ett med sömntabletter åt en 90-årig kvinnlig bekant i fredags. När han gick in på Medstop på Landbrogatan fick han veta att medicinen inte fanns hemma.

Kritisk
– Jag frågade om de kunde kontrollera om den fanns på lasarettet. Till min förvåning svarade personalen nej. De kan inte göra sådana kontroller längre, eftersom apoteken numera är fristående från varandra. De kunde heller inte byta ut medicinen mot en annan likvärdig.
Paul Melén är kritisk till att patienter ska tvingas resa runt bland de sju apotek som nu finns i kommunen i jakt på rätt mediciner.
– Det går kanske an för den som är frisk och bilburen, men om man är riktigt sjuk och i akut behov av sin medicin – vad gör man då?

Tjäna pengar
Han ser också en fara i att marknadskrafter ska styra apotekens verksamhet.
– Läkemedelsbolagen kan påverka tillgången på olika preparat genom att rabattera sina produkter. Precis som alla andra företag vill de nya apoteken tjäna pengar. Men vissa verksamheter i samhället bör inte styras av enbart ekonomiska förtjänster.
Eva Fernvall, varumärkesdirektör på Apoteket AB, säger att alla nya apotek har en så kallad tillhandahållandeplikt. Hon är medveten om problematiken som Paul Melén tar upp.

Max ett dygn
– Inom 24 timmar ska man kunna få fram receptbelagd medicin. Det finns inga undantag från den regeln. Det finns också ett mycket starkt regelverk när det gäller vilka mediciner som ska ingå i sortimentet och prissättningen på dem. Vidare har inget förändrats när det gäller apotekens skyldighet att erbjuda den billigare sorten av ett läkemedel. Men klart är att alla apotek inte har möjlighet att hålla samma stora lager som tidigare. Patienten kan tvingas vänta upp till ett dygn, eller söka på andra apotek.
När det gäller icke receptbelagda preparat är prissättning och sortiment friare och styrs inte av Tand- och läkemedelsverket.
I Karlskrona finns numera sju apotek: Jämjö, tre i Lyckeby, lasarettet, Rödeby och på Trossö

KARLSKRONA För att till exempel kunna skicka med sina båda döttrar några kronor till en fika på skolutflykten beslöt arbetslöse Paul Melén i Karlskrona, S-politiker med sociala frågor som specialitet, nyligen att söka hjälp i socialförsäkringssystemet – närmare bestämt ”underhållsstöd vid växelvist boende”.



– Man tar sig för pannan! Stödet utgår ifrån vad jag tjänade för två år sedan; inte alls min akuta situation, suckar han nu.
För flera år sedan gick Paul Melén också arbetslös, och för att slippa gå till socialen ansökte han om, och fick också, vad som då kallades utfyllnadsbidrag.
– De där hundralapparna varje månad var guld värda, minns han.
När han så nyligen blev arbetslös igen ansökte han på nytt om ekonomiskt bistånd; i form av ovanstående underhållsstöd. Och han uppfyllde väl kriterierna – utom i ett avseende.
Han tjänade för mycket. Men inte nu, då han uppbär A-kassa och inte har några andra bidrag eller tillskott – utan för två år sedan.

Rik – med bidrag
– Här finns alltså ett instrument för att minska klyftorna i samhället, men det bygger på mest möjliga bekvämlighet för tjänstemännen; inte på de hjälpsökandes behov.
– Lek med tanken att jag skulle komma in i riksdagen i höst, och tjäna en sådär 45 000 kronor i månaden.
– Om två år skulle jag dessutom kunna söka underhållsstöd – och dessutom få det, utan någon återbetalningsskyldighet!
– Men nu däremot måste jag vända på varenda krona.
Paul Melén undrar varför det går utmärkt att till exempel räkna ut barnomsorgsavgifter och bostadstillägg utifrån sin aktuella, ekonomiska situation, med återbetalningsskyldighet om beräkningarna klickar – men inte ett underhållsstöd?

Drar i trådar
Därför har han nu haft kontakt med bland annat S-riksdagsmannen Anders Wallin och Pia Magnusson i socialförsäkringsutskottet, för en välfärdsöversyn av hela socialförsäkringssystemet.
– Jag tror det finns stora behov av regelförändringar. Och mycket administration att skala bort.

Bakvänt
– Det kan inte vara rätt att utgå ifrån att jag ska vara arbetslös även om två år. Eller hunnit bli sjuk- eller förtidspensionär då, och till sist berättigad de där hundralapparna.
– Det är ju helt bakvänt! Då kan man ju lika gärna slopa hela systemet, och höja ersättningarna till dessa grupper i stället.
– Skulle jag någon gång verkligen hamna i riksdagen finns det mycket att ta i tu med, menar Paul Melén.

BLEKINGE För femton år sedan hade den ensamstående föräldern, enpersonshushållet och trebarnsfamiljen ungefär lika mycket kvar av sin disponibla inkomst när nödvändiga utgifter var betalda.
I dag har den ensamstående föräldern halkat efter rejält; med flera tusenlappar i månaden.