Bör staten stå för placeringsutgiften?
Ibland sker tyvärr det som för samhället är ett bevis på ett misslyckande. Barn omhändertages och placeras i nya foster/familjehem.
När detta sker så är det oftast en långt gången tragedi och nödvändigt att göra .
Men många gånger är denna handling tyvärr för sent genomförd från samhällets sida.
Beslut tas oftast först efter att ett koppel av psykosociala vårdkedjor har utprövats exempel assistenter trepartssamtal tillfälliga kommunala förvaringar (avlastningscentrar) etcetera.
Handlingskraft visas först då andra insatser en efter en låtit sig misslyckas. Dessa katastrofala misslyckanden från kommunernas sida är illa både för den gemensamma samhällsekonomin men inte minst för de enskilda individerna i detta fall barnen och dess familjer.
Varför tillåter vi då att vänta in i det sista på ett omhändertagande?
Varför skiljer sig snabbheten på beslut från kommun till kommun?
Jag är övertygad om att den största anledningen är nog den kommunala ansträngda ekonomin.
I vissa fall kan det beror på de nitiska människorna inom social, skola, polis och BUP som verkligen vill hitta lösningen och inte vill ge upp.
Man tvingas att sätta tilltro till bland annat dialoger med skola, hem, socialtjänst och andra berörda instanser samt föräldrar och barn. Man sätter in assistenter och hoppas på att problematiken skall ändra riktning. Man gör inte detta av ondo utan av god vilja och stark tro på sitt yrkeskunnande.
Men alltför ofta ser man inte den sjuka familjen. Man missa oftast enkelheten på problematiken att enklaste lösningen är den rätta! Att ge barnet en trygghet.
Tryggheten att få utvecklas och växa på sina egna villkor efter sina egna förutsättningar för stunden vars position man flytta fram vart efter.
Hela tragedin slutar oftast med att barnet stigmatiseras och man lägger här från samhällets sida grunden till ett starkt samhällshat och myndighetsförakt hos barnen och ungdomarna.
Ett omhändertagande kan oftast vara det bästa alternativet för att ändra riktning. För att få tillstånd den trygghet som behövs för att ändra färdriktning för barnet.
Många gånger är det försent att uppnå goda resultat i barn och ungdomsvården om problematiken fått fortgå för länge och fått utvecklas från ett utåtagerande beteende till en kriminell livsföring.
Men hur kan vi då få snabbare handling?
Ett sätt kan ju vara att befria kommunerna från denna enorma utgift som det faktiskt medför att placera ett barn.
Jag skulle önska att också den kommun som har placeringen skall vara aktiv, uppföljande och ansvarig för placeringens utvecklingen. Därför kan det vara en fördel om staten tar placeringskostnaden.
Så kan man från statens sida i efterhand avgiftsbelägga kommunen. Hur exakt denna avgiften ska se ut och hur stor lämnar jag åt andra att bedöma.
Men ett misslyckat barn blir oftast katastrofala kostnader i framtiden för både kommun och stat och inte minst det enskilda individen med närstående!
Paul Meléns första debattartikel i detta ämne publicerades i Sydöstran den 27 maj.
Paul Melén Demokratisk Socialist, Karlskrona
När detta sker så är det oftast en långt gången tragedi och nödvändigt att göra .
Men många gånger är denna handling tyvärr för sent genomförd från samhällets sida.
Beslut tas oftast först efter att ett koppel av psykosociala vårdkedjor har utprövats exempel assistenter trepartssamtal tillfälliga kommunala förvaringar (avlastningscentrar) etcetera.
Handlingskraft visas först då andra insatser en efter en låtit sig misslyckas. Dessa katastrofala misslyckanden från kommunernas sida är illa både för den gemensamma samhällsekonomin men inte minst för de enskilda individerna i detta fall barnen och dess familjer.
Varför tillåter vi då att vänta in i det sista på ett omhändertagande?
Varför skiljer sig snabbheten på beslut från kommun till kommun?
Jag är övertygad om att den största anledningen är nog den kommunala ansträngda ekonomin.
I vissa fall kan det beror på de nitiska människorna inom social, skola, polis och BUP som verkligen vill hitta lösningen och inte vill ge upp.
Man tvingas att sätta tilltro till bland annat dialoger med skola, hem, socialtjänst och andra berörda instanser samt föräldrar och barn. Man sätter in assistenter och hoppas på att problematiken skall ändra riktning. Man gör inte detta av ondo utan av god vilja och stark tro på sitt yrkeskunnande.
Men alltför ofta ser man inte den sjuka familjen. Man missa oftast enkelheten på problematiken att enklaste lösningen är den rätta! Att ge barnet en trygghet.
Tryggheten att få utvecklas och växa på sina egna villkor efter sina egna förutsättningar för stunden vars position man flytta fram vart efter.
Hela tragedin slutar oftast med att barnet stigmatiseras och man lägger här från samhällets sida grunden till ett starkt samhällshat och myndighetsförakt hos barnen och ungdomarna.
Ett omhändertagande kan oftast vara det bästa alternativet för att ändra riktning. För att få tillstånd den trygghet som behövs för att ändra färdriktning för barnet.
Många gånger är det försent att uppnå goda resultat i barn och ungdomsvården om problematiken fått fortgå för länge och fått utvecklas från ett utåtagerande beteende till en kriminell livsföring.
Men hur kan vi då få snabbare handling?
Ett sätt kan ju vara att befria kommunerna från denna enorma utgift som det faktiskt medför att placera ett barn.
Jag skulle önska att också den kommun som har placeringen skall vara aktiv, uppföljande och ansvarig för placeringens utvecklingen. Därför kan det vara en fördel om staten tar placeringskostnaden.
Så kan man från statens sida i efterhand avgiftsbelägga kommunen. Hur exakt denna avgiften ska se ut och hur stor lämnar jag åt andra att bedöma.
Men ett misslyckat barn blir oftast katastrofala kostnader i framtiden för både kommun och stat och inte minst det enskilda individen med närstående!
Paul Meléns första debattartikel i detta ämne publicerades i Sydöstran den 27 maj.
Paul Melén Demokratisk Socialist, Karlskrona
Kommentarer
Trackback
