Apotekets nya sociologiska expriment!
Märk av min förvåning då jag med raska kliv klev in på stadens apotek och skulle hämta ut medicin till den person jag är kontaktperson för! Jag möttes av något jag vill benämna som ett sociologiskt expriment. Jag möttes av två olika kösystem för att få genomföra ett styck medicininköp. Detta innebar en biljett och kö för att få medicinen. Sedan nästa kö för att betala för den medicin jag redan köat en gång för att få!
jag har efter denna upplevelse funderat och funderat för att finna en vettig förklaring till denna förändring men jag har ännu inte lyckats finna den.
Det jag har kommit fram till är att den eller de personer som kommit på denna förändring är i helt avsaknad av empati och förståelse för sjuka människor.
Min personliga grundinställning är den att om man gå på ett apotek så är man oftast sjuk. Och ett system måste ju vara för dem.Eller?
denna nya förändring måste upplevas som väldigt provokativ för de människor som lider av asberger syndrom,panikångest,damp, adhd eller allmänt rent kassa trötta och sjuka.
Jag hoppas att apoteksbolaget tänker om innan fler blir ännu sjukare av att behöva hämta sina mediciner.
jag har efter denna upplevelse funderat och funderat för att finna en vettig förklaring till denna förändring men jag har ännu inte lyckats finna den.
Det jag har kommit fram till är att den eller de personer som kommit på denna förändring är i helt avsaknad av empati och förståelse för sjuka människor.
Min personliga grundinställning är den att om man gå på ett apotek så är man oftast sjuk. Och ett system måste ju vara för dem.Eller?
denna nya förändring måste upplevas som väldigt provokativ för de människor som lider av asberger syndrom,panikångest,damp, adhd eller allmänt rent kassa trötta och sjuka.
Jag hoppas att apoteksbolaget tänker om innan fler blir ännu sjukare av att behöva hämta sina mediciner.
Ett öppet brev
Ett samhälle som förändras och förnyas är ett friskt samhälle. Ett sådant samhälle visar på styrka! Alla enskilda människor och grupper oavsett partifärg skall inbegripa i våran solidaritet, men även i våran politik! Man behöver inte älska våran filosofi men man skall heller inte behöva känna sig obekväm i den. När vi når dit så har vi en jämlik solidaritet över hela befolkningen!
Kan bruce springsteen förändra och förnya sin konstform så måste även vi kunna förnya våran politik!
Kan bruce springsteen förändra och förnya sin konstform så måste även vi kunna förnya våran politik!
Angående det nya förslaget om eftervård av ungdomsvård!
Ungdomsbrottslingar behöver trygghet
"Eftervård till ungdomsbrottslingar" var rubriken man kunde läsa på text-tv den 29 juli. Ungdomar som begår allvarliga brott och döms till sluten ungdomsvård ska få vård när de har avtjänat sitt straff. Det kommer regeringen att föreslå i ett lagförslag som presenteras om några veckor.
Målet är att förhindra att ungdomarna återfaller i missbruk eller kriminalitet. Statens institutionsstyrelse (SIS) kommer att få ansvaret för den här eftervården.
I dag vårdas 68 pojkar och två flickor på någon av de sex institutioner där SIS tar emot ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård.
Jag slutar aldrig att förundras över hur ofta politiker lägger sin makt hos tjänstemän i hopp om att de besitter de stora lösningarna. Men ack så fel de får i slutändan. De inlärda schablonerna håller inte passformen för dagens yngre generationer och dess snabba livstempo. Man tycks tro att 30 års sociologisk forskning och beteendevetenskap är tillräcklig för att skapa den perfekta ungdomsvården.
Vad menar man med ungdomsvård? Bara benämningen får mig att inse att något är fel. Lider dessa ungdomar av någon form av sjukdom? Och i så fall vilken? Förvisso kan vi härleda vissa ungdomars beteende till damp, ADHD och annan bokstavsetikettering. Men det är långt ifrån hela sanningen.
Om man skall få bukt med det svenska samhällets ungdomsproblem måste man söka svaren på helt andra platser än hos individerna (ungdomarna) själva.
Och vad innebär den så kallade eftervården? Är man dömd till ungdomsvård förutsätter jag att man där får vård. Skall ungdomarna vårdas för de problem som de fått under sitt frihetsberövande?
Jag anser att många ungdomar är oskyldiga till de problem de sätter sig i och till de straff vi utmäter dem till. Även om de i sak begått brotten! Det är vi vuxna som skapat sjukdomen och våra barns beteende är symptomen på denna sjukdom.
För att råda bot på detta växande och komplexa ungdomsproblem bör vi se vad som ligger bakom själva problematiken och barn/ungdomars beteende.
Det är inte vård dessa ungdomar behöver. I de allra flesta fall rör det sig om otrygghet och rädsla. Vilket i sin tur har utvecklat en ringa avsaknad av empati. När jag skriver ringa avsaknad menar jag att den finns där inne, men att den medvetet hålls inne.Man vill inte visa sig sårbar.
Alltså är det utbildning de här barnen och ungdomarna behöver. Social utbildning för att återskapa en individuell självkänsla som i sin tur ger en social trygghet inför omvärlden och framför allt inför dem själva.
Varje barn som vi misslyckas med kostar samhället enligt uppgifter cirka 20-30 miljoner.
Man har under år och kommande framtid stor tilltro till att SIS skall lösa samhällsproblemen med dessa ungdomar. Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas med detta.
Är det den sociala faktorn som skapar denna individ så är det trygghet och tillförlit barnen behöver för att återhämta sig och för att under lugn och ro få växa och utveckla sig till att bli de goda samhällsmedborgare som vi efterfrågar.
I dag är det Statens institutionsstyrelse som skall lösa problemet. Man har under flera år misslyckats och procentenheten är näst intill obefintlig till dessa ungdomars återanpassning. Man kan inte skapa trygghet för individer i en institution. Väldigt få finner den miljön naturlig.
För ett antal år sedan fanns det ungdomshem som så nära som möjligt liknade vanliga kärnfamiljer. Man levde med barnplaceringarna dygnet runt.
Dessa kallades för soffhem (Sveriges organiserade familjehem). Dessa hem var väldigt populära ibland landets kommuner därför att de visade goda resultat på åttiotalet. Men dessa hem blev snabbt åsidosatta för sin existens av politiker och tjänstemän. Man ville ha insyn. Man tvingade dem att institutionalisera sig och bilda bolagsform och detta blev ett bra koncepts bortgång. Av dessa 250 familjehem med fyra till åtta placeringar blev mindre än hälften kvar efter bara några år.
Efter att ha haft ett facit på 85 procent till återhämtning, och detta skall sättas mot samhällets egna ungdomsvårdskolor med två till tre procent, var soffhemmen en given succé som inslag i samhället.
Med takt med sociallagsändringen 1983 tvingades soffhemmen att bolagisera sig och skaffa föreståndare och så vidare.
Detta gick tvärt emot den filosofi som man hade på hemmen. Man ville efterlikna en normal familj, men de nya reglerna försvårade detta och det blev en ohållbar situation.
Kanske är det åter dags att titta på dessa gamla pedagogiska lösningar och än en gång ge dess filosofi en chans.
Paul Melén
![]() | |||
|
Målet är att förhindra att ungdomarna återfaller i missbruk eller kriminalitet. Statens institutionsstyrelse (SIS) kommer att få ansvaret för den här eftervården.
I dag vårdas 68 pojkar och två flickor på någon av de sex institutioner där SIS tar emot ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård.
Jag slutar aldrig att förundras över hur ofta politiker lägger sin makt hos tjänstemän i hopp om att de besitter de stora lösningarna. Men ack så fel de får i slutändan. De inlärda schablonerna håller inte passformen för dagens yngre generationer och dess snabba livstempo. Man tycks tro att 30 års sociologisk forskning och beteendevetenskap är tillräcklig för att skapa den perfekta ungdomsvården.
Vad menar man med ungdomsvård? Bara benämningen får mig att inse att något är fel. Lider dessa ungdomar av någon form av sjukdom? Och i så fall vilken? Förvisso kan vi härleda vissa ungdomars beteende till damp, ADHD och annan bokstavsetikettering. Men det är långt ifrån hela sanningen.
Om man skall få bukt med det svenska samhällets ungdomsproblem måste man söka svaren på helt andra platser än hos individerna (ungdomarna) själva.
Och vad innebär den så kallade eftervården? Är man dömd till ungdomsvård förutsätter jag att man där får vård. Skall ungdomarna vårdas för de problem som de fått under sitt frihetsberövande?
Jag anser att många ungdomar är oskyldiga till de problem de sätter sig i och till de straff vi utmäter dem till. Även om de i sak begått brotten! Det är vi vuxna som skapat sjukdomen och våra barns beteende är symptomen på denna sjukdom.
För att råda bot på detta växande och komplexa ungdomsproblem bör vi se vad som ligger bakom själva problematiken och barn/ungdomars beteende.
Det är inte vård dessa ungdomar behöver. I de allra flesta fall rör det sig om otrygghet och rädsla. Vilket i sin tur har utvecklat en ringa avsaknad av empati. När jag skriver ringa avsaknad menar jag att den finns där inne, men att den medvetet hålls inne.Man vill inte visa sig sårbar.
Alltså är det utbildning de här barnen och ungdomarna behöver. Social utbildning för att återskapa en individuell självkänsla som i sin tur ger en social trygghet inför omvärlden och framför allt inför dem själva.
Varje barn som vi misslyckas med kostar samhället enligt uppgifter cirka 20-30 miljoner.
Man har under år och kommande framtid stor tilltro till att SIS skall lösa samhällsproblemen med dessa ungdomar. Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas med detta.
Är det den sociala faktorn som skapar denna individ så är det trygghet och tillförlit barnen behöver för att återhämta sig och för att under lugn och ro få växa och utveckla sig till att bli de goda samhällsmedborgare som vi efterfrågar.
I dag är det Statens institutionsstyrelse som skall lösa problemet. Man har under flera år misslyckats och procentenheten är näst intill obefintlig till dessa ungdomars återanpassning. Man kan inte skapa trygghet för individer i en institution. Väldigt få finner den miljön naturlig.
För ett antal år sedan fanns det ungdomshem som så nära som möjligt liknade vanliga kärnfamiljer. Man levde med barnplaceringarna dygnet runt.
Dessa kallades för soffhem (Sveriges organiserade familjehem). Dessa hem var väldigt populära ibland landets kommuner därför att de visade goda resultat på åttiotalet. Men dessa hem blev snabbt åsidosatta för sin existens av politiker och tjänstemän. Man ville ha insyn. Man tvingade dem att institutionalisera sig och bilda bolagsform och detta blev ett bra koncepts bortgång. Av dessa 250 familjehem med fyra till åtta placeringar blev mindre än hälften kvar efter bara några år.
Efter att ha haft ett facit på 85 procent till återhämtning, och detta skall sättas mot samhällets egna ungdomsvårdskolor med två till tre procent, var soffhemmen en given succé som inslag i samhället.
Med takt med sociallagsändringen 1983 tvingades soffhemmen att bolagisera sig och skaffa föreståndare och så vidare.
Detta gick tvärt emot den filosofi som man hade på hemmen. Man ville efterlikna en normal familj, men de nya reglerna försvårade detta och det blev en ohållbar situation.
Kanske är det åter dags att titta på dessa gamla pedagogiska lösningar och än en gång ge dess filosofi en chans.
Paul Melén
Finns det plats för farismen?
Finns det plats för Farismen?
Finns det plats för Farism (läran om faderskapet) i dagens Sverige?
Som Farist vill jag på ett tydligt sätt göra klart för en faders skyldigheter och rättigheter, men även på ett jämlikt sätt fördela de ekonomiska bidragen mellan mamman och pappan.
En faders umgänge med sitt/sina barn skall ges samma ekonomiska möjligheter och skyldigheter i samhället.
Förutsättningarna för barnens rätt till jämlikt umgänge med bägge föräldrarna bör alltid sättas främst.
I ett Sverige där splittrade familjer blir allt vanligare bör man inte ha en försäkring som vänder sig enbart till kärnfamiljer.
Det bör även finnas naturliga utrymmen för andra alternativ, så som vid gemensam uppfostran av barnen.
I våras togs ett beslut som kan ses som ett första steg i jämlikt föräldraskap.
I dag är det möjligt att dela barnbidraget om bägge föräldrarna är överens om detta. Men problematiken kan vara stor och utbredd i en splittrad familj.
Att vara överens och att fatta rätt beslut för barnens bästa kan till en början vara ett svårt beslut att nå. Men för den sakens skull bör inte barnet/barnen förvägras rätten till en fysisk närvaro till bägge föräldrarna i vardagen.
Barnet/barnens rätt skall vara stärkt så att en jämlik levnadsnivå skall råda för varje vecka i barnets vardag.
Att många splittrade barnfamiljer har svårt att komma överens om fördelningen av de skattade bidragen, som i detta fall barnbidraget, bör underlättas från politiskt håll, oavsett partifärg.
Man bör därför möjliggöra delningen av barnbidraget inte på grund av gemensam vårdnad utan för det växelvisa boendet.
Detta bör vara från politiskt håll ett beslut för att på så sätt säkerställa barnens rätt till jämlik ekonomisk tillvaro hos bägge föräldrarna.
Ett argument för att inte dela barnbidraget var att den part som har barnet/barnen skrivna hos sig skulle få barnomsorgsräkningen till sig med en juridisk skyldighet att betala.
Detta är ett argument som inte bör vara tillräckligt för att hindra uppdelning av barnbidraget.
Riksrevisionsverket såg en delning av barnbidraget som ett steg i rätt utveckling i jämlikheten. Barnbidraget bör följa barnet/barnen.
Lika självklart skall det vara att bägge föräldrarna skall dela barnet/barnens utgifterna så som barnomsorg, mediciner etcetera.
I Karlskrona har föräldrarna haft möjligheter att dela barnomsorgsutgiften i två år. Denna delning medför ringa eller näst intill inga administrativa kostnader för kommunen. Alltså är detta en förändring som bör genomföras på riksnivå för barnens bästa. Ett beslut som ligger i linje med den samhällsförändring som sker och för de nya förutsättningarna som som ges barnet/barnen i dagens Sverige.
Drivkraften för enskilda föräldrar att neka eller försvåra umgänget för den ena föräldern med barnet/barnen kan ledas till den ekonomiska fördelen med att ha barnet/barnen skrivna hos sig.
Kampen slutar oftast hos familjerätten eller i värsta fall i domstolar.
Detta är en vanlig företeelse som tyvärr oftast kan medföra ett trauma för barnet/barnen och ett svårare utgångsläge för ett fortsatt framtida samarbete mellan föräldrarna.
En delning av barnbidraget framtvingar på en naturlig väg ett jämlikt samarbete mellan föräldrarna. Ett samarbete som sätts på lika villkor på en jämlik nivå med samma ekonomiska förutsättningar.
Jag ser fram emot ett nytt beslut i frågan om den solidariska delningen.
Ett beslut som sätter Faristerna i centrum likaväl som Moristerna.
Barnets/barnens rätt till ett bra och utvecklande umgänge med bägge föräldrarna måste alltid sättas i främsta rummet.
Och det är politikens skyldighet att tillmötesgå barnens behov i denna fråga.
Paul Melén
![]() | |||
| |||
Som Farist vill jag på ett tydligt sätt göra klart för en faders skyldigheter och rättigheter, men även på ett jämlikt sätt fördela de ekonomiska bidragen mellan mamman och pappan.
En faders umgänge med sitt/sina barn skall ges samma ekonomiska möjligheter och skyldigheter i samhället.
Förutsättningarna för barnens rätt till jämlikt umgänge med bägge föräldrarna bör alltid sättas främst.
I ett Sverige där splittrade familjer blir allt vanligare bör man inte ha en försäkring som vänder sig enbart till kärnfamiljer.
Det bör även finnas naturliga utrymmen för andra alternativ, så som vid gemensam uppfostran av barnen.
I våras togs ett beslut som kan ses som ett första steg i jämlikt föräldraskap.
I dag är det möjligt att dela barnbidraget om bägge föräldrarna är överens om detta. Men problematiken kan vara stor och utbredd i en splittrad familj.
Att vara överens och att fatta rätt beslut för barnens bästa kan till en början vara ett svårt beslut att nå. Men för den sakens skull bör inte barnet/barnen förvägras rätten till en fysisk närvaro till bägge föräldrarna i vardagen.
Barnet/barnens rätt skall vara stärkt så att en jämlik levnadsnivå skall råda för varje vecka i barnets vardag.
Att många splittrade barnfamiljer har svårt att komma överens om fördelningen av de skattade bidragen, som i detta fall barnbidraget, bör underlättas från politiskt håll, oavsett partifärg.
Man bör därför möjliggöra delningen av barnbidraget inte på grund av gemensam vårdnad utan för det växelvisa boendet.
Detta bör vara från politiskt håll ett beslut för att på så sätt säkerställa barnens rätt till jämlik ekonomisk tillvaro hos bägge föräldrarna.
Ett argument för att inte dela barnbidraget var att den part som har barnet/barnen skrivna hos sig skulle få barnomsorgsräkningen till sig med en juridisk skyldighet att betala.
Detta är ett argument som inte bör vara tillräckligt för att hindra uppdelning av barnbidraget.
Riksrevisionsverket såg en delning av barnbidraget som ett steg i rätt utveckling i jämlikheten. Barnbidraget bör följa barnet/barnen.
Lika självklart skall det vara att bägge föräldrarna skall dela barnet/barnens utgifterna så som barnomsorg, mediciner etcetera.
I Karlskrona har föräldrarna haft möjligheter att dela barnomsorgsutgiften i två år. Denna delning medför ringa eller näst intill inga administrativa kostnader för kommunen. Alltså är detta en förändring som bör genomföras på riksnivå för barnens bästa. Ett beslut som ligger i linje med den samhällsförändring som sker och för de nya förutsättningarna som som ges barnet/barnen i dagens Sverige.
Drivkraften för enskilda föräldrar att neka eller försvåra umgänget för den ena föräldern med barnet/barnen kan ledas till den ekonomiska fördelen med att ha barnet/barnen skrivna hos sig.
Kampen slutar oftast hos familjerätten eller i värsta fall i domstolar.
Detta är en vanlig företeelse som tyvärr oftast kan medföra ett trauma för barnet/barnen och ett svårare utgångsläge för ett fortsatt framtida samarbete mellan föräldrarna.
En delning av barnbidraget framtvingar på en naturlig väg ett jämlikt samarbete mellan föräldrarna. Ett samarbete som sätts på lika villkor på en jämlik nivå med samma ekonomiska förutsättningar.
Jag ser fram emot ett nytt beslut i frågan om den solidariska delningen.
Ett beslut som sätter Faristerna i centrum likaväl som Moristerna.
Barnets/barnens rätt till ett bra och utvecklande umgänge med bägge föräldrarna måste alltid sättas i främsta rummet.
Och det är politikens skyldighet att tillmötesgå barnens behov i denna fråga.
Paul Melén
Dags att behovspröva barnbidraget!
Att behovspröva ett barnbidrag bör inte ses annorlunda än att behovspröva ett bostadsbidrag eller annat bidrag. Man säger att den administrativa kostnaden blir en förlust jämförbar med en generell utbetalning. Teoretiska förslag på lösningar finns om man bara vill försöka göra en förändring.
Som sann socialist vill jag inte ställa olika grupper mot varandra. Detta går emot den socialdemokratiska tanken om lika värden och önskan om ett gemensamt och fulländat trygghetsnät. Det man ser idag är ett bevis för att tiden hinner i kapp gamla politiska reformer och beslut.
Summan av den sociala nedmonteringen och de eftersatta levnadsförhållanderna för visa grupper i nutiden ser mer annorlunda ut idag än i går.
Barnbidraget var på sin tid en genial "skattereducering" som var nödvändig för dåtida behov för att stimulera populationen och trygga dess försörjning.
Idag har vi ett samhälle där familjelängden är kortare och bägge könen i större utsträckning bidrar till den ekonomiska försörjningen.
Idag har den klassiska arbetafamiljen bytt skepnad till en medelklass som i sitt strävsamma liv förnöjsamt jagar efter en familjär kapitalstatus.
Underklassen är idag nämnd som arbetshandikappad,arbetslös,missbrukare,student.invandrare eller ensamstående med barn.
men en skillsmässa eller naturligt frånfälle kan snabbt förändra en medelklassfamilj till en underklass.
Familjepolitiken ändrar sig snabbare idag och är komplexare i sitt agerande.
En sann socialdemokrat måste kunna se och förebygga de kommande behoven och där har vi, enligt mitt sätt att se, misslyckats. Men om politiken misslyckats så är det ändå ett bevis för att något sker. Eller att något har skett. Och att en förbättring eller förnyande kan göras därifrån.
En gång i tiden var socialdemokratin en föregångare i vårt land för att finna den sociala och familjepolitiska rättvisan.
Med tiden har verkligheten hunnit i kapp dåtidens fattade beslut, som i nutid har blivit förlegade.
Det är när detta sker som man politiker måste våga ifågasätta det som fortgår. Och kunna kräva en förändring så att en rättvis fördelning än en gång får sin givna plats.
Att behovspröva ett barnbidrag bör inte ses annorlunda än att behovspröva ett bostadsbidrag eller annat bidrag. Man säger oftast att den administrativa kostnaden blir en förlust jämförbart med en generell utbetalning.
Jag anser att om den politiska viljan till rättvis fördelning finns så kommer de praktiska lösningarna att finnas där med, I form av ev kommunal lösning med statsbidrag eller ett par andra förslag som finns på teoretisk nivå.
Idag kan man läsa på bloggar och i olika dagspress att olika grupper ställs mot varandra där den ena har det sämre än den andre. Pensionärsgrupper ställs mot barnfamiljer om rätten till en sund levnadsekonomi. Glöm då inte den grupp förälder som tar sitt föräldraskap fullt ut till 50% utan att få del av något barnbidrag. Men även detta är ett bevis för att samhället är i behov av en förändring. " Sjukdomen gör ont men symtomen förtär"! För mig som socialdemokrat är det inte acceptabelt att se detta. Här krävs en förändring och det måste ligga på oss att finna andra nya vägar till en jämlik och rättvis fördelning.
Socialdemokratin har oftast gått i täten för att eftersträva en rättvis socialpolitik och måste även fortsätta så.
En utredning med ett kommande beslut om behovsprövat barnbidrag kommer att vara en nystart för ett nytt modernt och rättvisare familjesamhälle.
Hur skulle då detta framtida överskott kunna fördelas så att så många som möjligt få ta del av en rättvis fördelningspolitik?
Mitt förslag är att de läggs på Tandvårdsförsäkringen. Då går en del tillbaka till barnfamiljerna samt även till alla andra klasser i samhäller.
Som sann socialist vill jag inte ställa olika grupper mot varandra. Detta går emot den socialdemokratiska tanken om lika värden och önskan om ett gemensamt och fulländat trygghetsnät. Det man ser idag är ett bevis för att tiden hinner i kapp gamla politiska reformer och beslut.
Summan av den sociala nedmonteringen och de eftersatta levnadsförhållanderna för visa grupper i nutiden ser mer annorlunda ut idag än i går.
Barnbidraget var på sin tid en genial "skattereducering" som var nödvändig för dåtida behov för att stimulera populationen och trygga dess försörjning.
Idag har vi ett samhälle där familjelängden är kortare och bägge könen i större utsträckning bidrar till den ekonomiska försörjningen.
Idag har den klassiska arbetafamiljen bytt skepnad till en medelklass som i sitt strävsamma liv förnöjsamt jagar efter en familjär kapitalstatus.
Underklassen är idag nämnd som arbetshandikappad,arbetslös,missbrukare,student.invandrare eller ensamstående med barn.
men en skillsmässa eller naturligt frånfälle kan snabbt förändra en medelklassfamilj till en underklass.
Familjepolitiken ändrar sig snabbare idag och är komplexare i sitt agerande.
En sann socialdemokrat måste kunna se och förebygga de kommande behoven och där har vi, enligt mitt sätt att se, misslyckats. Men om politiken misslyckats så är det ändå ett bevis för att något sker. Eller att något har skett. Och att en förbättring eller förnyande kan göras därifrån.
En gång i tiden var socialdemokratin en föregångare i vårt land för att finna den sociala och familjepolitiska rättvisan.
Med tiden har verkligheten hunnit i kapp dåtidens fattade beslut, som i nutid har blivit förlegade.
Det är när detta sker som man politiker måste våga ifågasätta det som fortgår. Och kunna kräva en förändring så att en rättvis fördelning än en gång får sin givna plats.
Att behovspröva ett barnbidrag bör inte ses annorlunda än att behovspröva ett bostadsbidrag eller annat bidrag. Man säger oftast att den administrativa kostnaden blir en förlust jämförbart med en generell utbetalning.
Jag anser att om den politiska viljan till rättvis fördelning finns så kommer de praktiska lösningarna att finnas där med, I form av ev kommunal lösning med statsbidrag eller ett par andra förslag som finns på teoretisk nivå.
Idag kan man läsa på bloggar och i olika dagspress att olika grupper ställs mot varandra där den ena har det sämre än den andre. Pensionärsgrupper ställs mot barnfamiljer om rätten till en sund levnadsekonomi. Glöm då inte den grupp förälder som tar sitt föräldraskap fullt ut till 50% utan att få del av något barnbidrag. Men även detta är ett bevis för att samhället är i behov av en förändring. " Sjukdomen gör ont men symtomen förtär"! För mig som socialdemokrat är det inte acceptabelt att se detta. Här krävs en förändring och det måste ligga på oss att finna andra nya vägar till en jämlik och rättvis fördelning.
Socialdemokratin har oftast gått i täten för att eftersträva en rättvis socialpolitik och måste även fortsätta så.
En utredning med ett kommande beslut om behovsprövat barnbidrag kommer att vara en nystart för ett nytt modernt och rättvisare familjesamhälle.
Hur skulle då detta framtida överskott kunna fördelas så att så många som möjligt få ta del av en rättvis fördelningspolitik?
Mitt förslag är att de läggs på Tandvårdsförsäkringen. Då går en del tillbaka till barnfamiljerna samt även till alla andra klasser i samhäller.
Välkommen till min nya blogg!
Här kommer jag att skriva ned mina små funderingar och tankar. Att ha en blogg kan vara ett bra sätt att ventilera sina frågor och svar. Så välkommen att ta till er eller bara i all enkelhet läsa.
Och till min ärade partiordförande! Bruce äger! Just pay my money down!
Och till min ärade partiordförande! Bruce äger! Just pay my money down!